Bloggen slumrar...

...och här kommer det sista blogginlägget om Kap Verde! Nu slumrar bloggen en stund, i väntan på nästa SmedsByskatornas resa. Vi får se vart det bär av nästa gång, det vet ingen ännu! Som avslutning kan ni njuta av lite karnevalstämning på Kap Verde från förrgår (Onsdag 13.2), varsågoda!

Ha det bra, önskar Anette, Daniel, Mariela & Martta

Goodbye Cabo Verde!

Idag har vi tagit farväl av Kap Verde. Klockan 12 checkade vi ut från vårt hotell och klockan 13 hämtade bussen oss till Sals flygfält.

Innan utcheckningen hann jag ut på en skön morgonlänk, som jag regelbundet njutit av så gott som varje morgon. Sen åt vi den vanliga morgonmålsbuffe'n med goda plättar, yoghurt, marmeladsmörgåsar, hamburgare, äggröra, olika frukter och en massa annat. Då magarna var mättade packade vi ihop våra saker och drog iväg på en poolrund, vi provade att simma i alla hotellets sex pooler. Under veckan som vi varit på Kap Verde har Daniel och jag simmat mest i Atlantens salta vatten och stora vågor. Flickorna har lekt på stranden i skuggan av ett parasoll.

Vi rekommenderar varmt Kap Verde till alla ressugna! Jag blev överraskad av kapverdianernas vänlighet, omtänksamhet och glada humör. Jag har aldrig träffat på så många vänliga människor på ett och samma ställe samtidigt. Själv är jag nyfiken på att åka till grannön Boa Vista nästa gång, bara för att se hur olika öarna är.

Nu har vi bara den tyngsta biten av resan kvar, dvs en cirka 16 timmar lång resa hem, först med nattflyg till Helsingfors och sen med bil till Vasa! Huh huh!

Trummandet och musiken

På Kap Verde trummas det, och musik spelas på hög volym, dagligen. Om det inte är vuxna kapverdianer som trummar och spelar så är det ett gäng med barn, som har hittat några pinnar och plastburkar och står samlade på något ställe och trummar. Rytmen smittar ofta av sig och plötsligt märker man att man själv sitter och klappar på knäna eller stampar med fötterna.

Musiken spelar en central roll i den kapverdianska tillvaron och ofta är musiken en blandning av europeiska och afrikanska rötter. Den traditionella kapverdianska musiken kallas för "morna" och är bitterljuva sånger som spelas på gitarr eller fiol.

En natt vaknade både Daniel och jag med ett ryck. Klockan var runt 01.00 och live kapverdiansk musik spelades på hög volym en bit bort från vår bungalow. Det lät som om musikern skulle ha stått strax utanför vår dörr. Flickorna sov, som tur, för fullt och hade inte hört någon musik på natten, då vi frågade följande morgon.

Och på tal om trummande så har vi fått följa med en medryckande karneval ikväll. Närmast man kommer en karnevalkänsla i Finland är på en festival eller möjligtvis på Konstens natt i Vasa en dag i augusti. Martta tyckte karnevalen var rolig och hon stod och klappade i händerna och skakade rumpan. Mariela trodde först att karnevaltåget var en drake och blev rädd, men så såg hon att "draken" drogs av en rostig traktor.

Videoklipp från karnevalen kommer möjligtvis senare.

Kapverdianerna

Kapverdianerna är glada och pratsamma typer. De är också mycket vänliga och hjälpsamma. När vi har gått omkring i städernas utkanter har glada kapverdianer stått i dörröppningar och hälsat med ett stort leende. Kapverdianerna ser ut att njuta av livet för fullt och varför skulle de inte det när solen skiner från klarblå himmel så gott som hela tiden.

Inne i Santa Marias centrum, där turisterna promenerar omkring, finns också mer trugande kapverdianer, som man fort kan bli irriterad på. De är försäljare som försöker sälja klockor, smycken, solglasögon och så vidare. De inleder ofta samtalet med att gissa från vilket land man kommer eller i vårt fall "hello, nice family". De frågar också hur vi trivs i deras land och hur länge vi tänkt stanna. Vi blir ofta irriterade då försäljarna tränger sig på oss, men ofta slipper vi dem då vi artigt och tydligt tackar nej till deras saker. Mariela blev snabbt led alla gubbar som följde med oss, från hotellets framsida till centrum, för att visa deras små butiker. Två gånger blev vi lurade i början av semestern av att följa med, men nuförtiden går vi andra vägar för att undvika dessa gubbar.

På vårt hotell har vi fått en alldeles utmärkt service. Den kapverdianska personalen har tagit hand om oss riktigt bra. Sängarna har blivit bäddade varje dag, sanden har blivit bortsopad från golvet, handdukarna har blivit bytta titt som tätt och nya vattenflaskor har vi fått i kylskåpet hela tiden. Allt har fungerat smidigt och bra. Ofta har säkerhetsvakter gått förbi vårt bugalow när vi varit ute på terassen och frågat glatt om allt är okej.

Överlag så verkar kapverdianerna ta allt med ro. Ingen brådska, bara glatt humör och chill. Det känns skönt, det är ju precis så det skall kännas på en solsemester.

Gott och blandat från en skön måndag

Det blev en två timmar lång upptäcktsfärd på stranden idag. Vi hittade små snäckor, båtvrakdelar, plastbitar, tomma flaskor, stenar, blommor, konstigt gräs... Resten av dagen chillade vi på beachen, vilket innebar sol- och havsbad. Till seneftermiddag- och kvällsrutinerna hör att strosa omkring i jakt på en ny restaurang att pröva på. Det gäller att hitta en restaurang med Wi-fi (trådlöst internet) ;) Bilderna får berätta!

Espargos och Pedra do Lume

Den här dagen besökte vi först Sals administrativa centrum, Espargos, som har både stadshus och sjukhus. Här bor den största delen av öns 18 000 invånare.

Vi gick in till Santa Maria för att hoppa på en aluguer, som är en minibuss. Aluguern fungerar på det sättet att man hoppar på och väntar tills den är fylld med passagerare och sen kör den iväg. Här gäller No Stress! När aluguern som vi skulle åka med blev fullsatt med 16 personer så körde vi iväg. Martta konstaterade i farten "mytzi gubba, mamma, pappa å Mela". Vi hade bara hunnit en liten bit när den plötsligt stannade och en kvinnlig passagerare hoppade av, hon sprang in i ett hus, vi övriga 15 satt snällt och väntade så länge. Även här gäller No Stress! Sedan hoppade hon på igen och vi fortsatte den guppiga färden till Espargos utan att stanna.

I Espargos gick vi omkring och tittade gata upp och gata ner. Man kan enkelt beskriva staden som en betongdjungel i olika färger. I stadens utkanter växer ingenting, men på huvudgatorna ser man lite palmträd, kaktusar och blommor. Man får en känsla av "man tager vad man haver" då staden blivit byggt, eftersom man på vissa ställen ser trottoarer som blivit byggda av olika, söndriga kakelplattor. Annars är det bara sand, grus, sten och betong som man ser överallt.

När vi kom in på en huvudgata möttes vi av en butik som säljer målfärger. Målfärgsburkarna fyller alla butikens hyllor och hyllrader. Jag konstaterade att det behövs säkert mycket målfärg när de gråa betonghusen skall piggas upp och målas i alla olika färger.

Efter stadspromenaden hoppade vi på i en taxi och for iväg till Pedra do Lume, som är en vulkankrater där man kan flyta omkring i en saltbassäng med 26 procents salthalt. Sal betyder salt på portugisiska och just salt är Kap Verdes enda exportvara. Salt var länge Sals huvudprodukt och fortfarande utvinns salt ur havsvatten.

När vi kom fram till vulkankratern åt vi lite frukt och kex, som vi hade med. Sen bytte vi om till simdräkt och gick ner i saltbassängen. Det var en märklig känsla när man bara kunde slappna av och flyta omkring i vattnet. Vinden blåste hårt och det gjorde att jag fick lite av vattnets vågor i munnen. Och ja, vattnet smakade faktiskt salt! När vi steg upp hade vi små vita gryn över alla kroppar. Som tur fick vi skölja bort saltet under en dusch, för annars hade vi nog sett ut som saltgubbar!

Fisk

Kap Verdes lokalbefolkning livnär sig på fisk och turism. Varje dag lägger lokalbefolkningen ut sina nät i Atlanten och fångar fisk av olika sorter. Och varje dag samlas turistmassor ute på piren i Santa Maria för att se på då fiskarna jobbar. Idag har också vi besökt den omtalade piren och tittat på arbetet. Vi fick se fiskar i olika storlekar, tyvärr vet vi inte namnen på dem. En riktigt stor fisk såg ut som en tonfisk, enligt Daniel som sett ett tv-program om tonfisk.

Längst ute på piren satt två män på huk och "skalade" bort stora, tjocka fiskfjäll av fiskarna, sedan sköljdes fiskarna och lades i en låda. Jag satt länge och väl på huk med flickorna och följde med arbetet. Flickorna funderade både det ena och det andra om fiskarna, bland annat undrade de varför fisken hade kvar sina ögon och varför allt fisk tas upp från vattnet. Mariela funderade om någon fisk var en lax.

Dagen avslutades med att vi åt en god tonfiskfile' som kvällsmat inne i Santa Maria. Martta, som annars tycker om tonfisk på burk där hemma, tyckte inte om file'n. Men Mariela, som inte tycker om burktonfisk tyckte att file'n smakade bra. Daniel och jag passade dessutom på att smaka på det lokala vinet Cha, som tillverkas på ön Fogo.

Santa Maria och stranden

Idag har vi gått omkring lite i den lilla staden Santa Maria. I staden bor omkring 2500 personer, så någon storstad är det verkligen inte frågan om. Men den har en mysig och hemtrevlig känsla. Gatorna är ojämna stenvägar och husen färggranna. Mariela funderade varför husen ser ut att vara i så dåligt skick. Men här behövs ju inte så fina och hållbara hus som tål köld och snö.

Ute på gatorna och inne i små byamarketar säljs mest afrikanskt hantverk lagade av trä, pärlor eller tyg. Fina afrikanska konstverk ser man också en hel del. Men om man är ute för att klädshoppa får man nog glömma den tanken. Sådant kan man inte sysselsätta sig med här, eftersom jag lägger märke till en enda kläaffär i hela staden!

Det som man hör är ett trummande. Det trummas hela tiden någon rytm. Man får en karnevalkänsla i staden.

Största delen av den här dagen har vi tillbringat på stranden. Sanden är riktigt fin och skön under fötterna och den är riktigt ljusbrun, nästan vit då man ser mängder av den. Mariela har lyckligt sprungit och hoppat omkring och lekt med vågorna, ibland har hon lagat någon sandkaka eller byggt ett sandslott. Martta har mest lekt i sanden, lagat sandkakor och sovit en tupplur med sin "Traså" under en parasoll.

Här på Kap Verde ser Atlanten alldeles turkosblått ut. Vågorna är mäktiga och vinden blåser friskt. På vår strand ser man en hel del människor som håller på med kite surfing.

Det som vi tycker att är äckligt är då vilda hundar springer omkring på stranden och kissar i sanden. Mariela och Daniel hade byggt ett fint sandslott med tre våningar då vi plötsligt såg att sju (!) hundar dyker upp och den ena hunden efter den andra lyfter benet och kissar på sandslottet! YÄK!

Vi såg också andra djur, än hundar, på stranden idag. Vi satt och åt frukt när en tam apa med ett örhänge i ena örat hoppade upp i min solstol! Martta hoppade upp ur solstolen minst lika snabbt! Apan var fastkopplad i midjan med ett koppel som ägaren höll i. Vi bjöd åt apan några apelsinbitar och den åt nöjt upp dem. Bananen hade vi ätit upp redan tidigare om någon undrar varför vi bjöd apelsin åt en apa. Sen såg vi också då en man red på en häst på stranden och en stor krabba som kröp omkring på en stenmur. Jag konstaterade att stranden var nästan som en djurpark med alla dessa djur!

Framme!

Nu är vi framme på Kap Verde och ön Sal! När vi steg ut ur flygplanet möttes vi av en behaglig 27 gradig värme och en varm, skön vind. Härligt!

Det blev en tidig väckning i Borgå då klockan ringde 04.15. Vi steg upp, packade våra sovgrejor och körde iväg till Helsingfors-Vanda flygfält. Flickorna satt glada och sjöng på baksätet. Efter att vi fått bilen parkerad satt allt i ett, ända tills vi satte oss på flygplanet. Allt gick smidigt och flygplanet startade enligt tidtabell.

Flygresan räckte 9 timmar och 20 minuter, med en mellanlandning på Gran Canaria. I Las Palmas byttes den finska besättningen till en svensk besättning och flygplanet tankades. Och sen var det bara två timmar kvar till Sal.

Innan den långa resan började, undrade jag hur flickorna kommer att orka hela vägen, men det gick helt över förväntan och flickorna klarade resan galant! Vi underhöll oss med att läsa tidningar, lyssna på musik, se på filmer, rita, pyssla, spela spel, sova lite och äta allt som bjöds på planet. Ja, och så förstås att springa tusen gånger på den lilla flygplansvessan turvist! Flickorna klarade sig inte själva på vessan så Daniel och jag sprang turvist med dem. Som tur fick vi sitta längst bak i flygplanet och hade därför nära till vessan. Praktiskt!

Nu har vi då checkat in på hotellet Belorizonte i Santa Maria. Vi bor i en 19 kvadrats bungalow, som har en liten terass. Här finns också ett litet kylskåp, tv, aircondition, vessa, dusch och sovplatser för fyra personer. Vi kommer att bo ganska intimt den kommande veckan, men det gör ingenting för vi har mest tänkt tillbringa tiden på utsidan och njuta av solen och värmen. Vi sover bara inne.

Och så har vi förstås också hunnit ta en simtur i en av hotellets sex pooler. Det var Marielas önskemål under den långa flygresan.

Imorgon börjar vi en ny semesterdag, förhoppningsvis mera utvilade än vi varit idag. Läste på en semestertidning att Kap Verdes motto är No Stress! Det låter som ett helt perfekt motto för vår semester också.

No Stess!