Efter frukosten hoppade Daniel och jag i Mustangen och körde iväg. Solen gassade het, håret fladdrade i vinden och vi lyssnade på skön musik då vi njöt av bilfärden och vyerna i Miami. Jag kan inte riktigt tro att det ens var sant i den stunden som jag satt i bilen, undrar faktiskt om jag bara drömde? Det var ca 30 km till Miamis south beach och det räckte en timme att köra den sträckan. Vi kom fram, gick en stund på stranden och såg på de fina, färggranna vakttornen och körde sen tillbaka till Hollywood beach. Helt otroligt att ca 60 km i bilen och en liten stund på stranden tog hela tre timmar! Men vi njöt. Och brände oss. Vi hade ju inte tänkt på att smörja in oss i solkräm bara för att sitta i en bil. Men utan tak och under Miamis gassande solstrålar så var det ett faktum. Men skönt var det att få vara på två och inte höra gnäll från baksätet.
Under tiden hade Linda tagit med barnen till stranden och de var nöjda då de hade fått simma igen. Men de var också helt uppspelta då vi kom hem tillbaka för de påstod att de hade sett en haj! Det blev vilda diskussioner om det verkligen hade varit en haj eller inte. Och jag var glad över att ingenting hade hänt dem och att Martta hade reagerat så snabbt, ropat att hon sett en haj och att alla hade kommit upp ur vattnet på några sekunder.
Jag stekte plättar till mellanmål och så tog vi sikte på stranden igen. När vi kom tillbaka dit så hade en vakt kommit till vakttornet, som tidigare varit helt tom. Vi konstaterade att det är säkert på grund av hajen. När de övriga for i vattnet så gick jag omkring på stranden och fotade. Jag kunde inte låta bli att ta reda på om det verkligen hade varit en haj tidigare i vattnet så jag gick fram till vakten och frågade. Han såg på mig med stora ögon och sa att nej, här i vattnet har man aldrig sett hajar. Jag kände mig dum och förklarade att jag kommer från Finland och barnen hade tidigare påstått att de sett en haj så därför frågade jag. Han skrattade och sa att han förstod och så började han berätta allt möjligt om havet utanför Miami och alla fiskar som simmar längre ut. "Hajen" som de sett tidigare hade bara varit en stor fisk, för såna kan ibland simma närmare stranden. Bra, då hade vi rett ut den saken. Och barnen blev en aning besvikna över svaret, eftersom de hade sett framemot att få berätta en häftig historia från sin resa.
Den här dagen avslutades med middag hemma i beach house och efterrätt vid en yoghurtbar, som jag tidigare spanat in, vid stranden. Vid strandpromenaden hade vi också tidigare sett människor som cyklade med stora, långa limousincyklar eller vad de nu heter. Och en sån hade barnen frågat efter några dagar. Så den här kvällen slog vi slag i saken och lånade en sådan. Vi gjorde en halvtimmes länk med cykeln och vi alla tyckte att det var jätteroligt!
Den följande morgonen klockan 8 tog jag igen min kaffekopp och gick ut till stranden. Jag fick sitta en ganska lång stund för mig själv och bara njuta av havet förrän resten av gänget dök fram! För mig blev det sammanlagt fyra timmar vid stranden! Så skönt att vara ledig och att inte ha nånstans bråttom för då kan man faktiskt bara vara, lämna kvar vid en strand i fyra timmar om man så vill. Vi simmade, lekte, byggde sandslott, dök ute i havets djup och sökte efter skatter. Elmeri hittade till och med en bluetooth-högtalare och en 1-dollars sedel då han dök, vilket motiverade till mera sökande. Mittiallt kom Linda på att en picknick vid stranden skulle sitta fint, så hon for till huset, kokade kaffe och packade med picknickmat i en korg och så picknickade vi.
På eftermiddagen ville Elmeri och Linda prova på en surfsimulator som fanns vid ett hotell vid stranden nära oss. Det lät spännande så vi for alla till surfsimulatorn för att se och heja på dem. Instruktörerna, som visade hur det ska gå till, hade inga problem alls för att stå på surfbrädan, hålla balansen och göra olika konster, medan Elmeri och Linda som aldrig surfat förr, hade en hel del nya utmaningar. Men övning ger färdighet och efter en stund kunde både Elmeri och Linda också hållas uppe på surfbrädan en liten stund.
Atlanten lockade igen och vi for igen och simma innan middagen på restaurangen LeTub. LeTub påstår att de har de bästa burgarna i Amerika, men eftersom jag inte åt nån burgare kan jag inte veta. Men utsikten, stället, placeringen och inredningen var tio plus. Den supergoda efterrätten Key Lime Pie var också tio plus. Mätta och belåtna gjorde vi ännu en halvtimmes cykellänk med limousincykeln innan läggdags. Daniel och jag for ännu ut på kvällssimning i mörkret, verkligen praktiskt med huset så nära stranden!
Den här morgonen hade vi en tidig väckning! Väckarklockan, som jag inte hade ställt in på tio dagar, ringde klockan 06.00! Daniel och jag klädde på oss, packade med oss frukost, väckte barnen och så smög vi så sakta som vi nu kunde ut ur huset för att inte väcka den andra familjen. Vi hade planerat in en resa till Amerikas sydligaste spets, Key West, som låg 3,5 timmars körväg borta. Vi hade också bytt ut Mustangen till en rymligare bil, så det var lugnare för barnen på baksätet. Annars hade vi nog inte kunnat göra resan.
Vi åt vår frukost, som vi packat med, i bilen och körde genom Florida Keys 42 broar och hundratals öar för att komma fram till slutdestinationen, staden Key West. Jag hade på förhand föreställt mig att vi får köra genom små mysiga byar som finns på de små öarna, men smått och mysigt är ju det som man direkt får glömma då man är i USA! Jag blev ganska förvånad då hotell, skolor, stora varuhus, bensinstationer, egnahemshus, MacDonalds, Burger King, Wendy´s, båtuthyrningsställen, bilverkstäder med mera med mera fanns på var och varannan ö!
Framme i Key West körde vi ut till monumentet som markerar den sydligaste punkten i det kontinentala USA. Från den här punkten är det bara 144 km (90 miles) till Kuba. Sen var det dags för höjdpunkten: att få äta den berömda key lime pajen, som är en amerikansk pajklassiker som har fått sitt namn av lime som växer på Florida Keys. Och den var god, och stor, och syrlig! Vi gick en stund i hettan på ön och kollade författaren Ernst Hemingways museum från utsidan. Vi ville inte gå in eftersom barnen inte var intresserade. Och sen gick flickorna och jag ännu till 0-mile marker, som är slutdestinationen för US Highway 1. Där plockade Daniel och Frans upp oss i bilen och vi körde förbi Sloppy Joe´s bar, där Hemingway lär ha tillbringat en hel del av sin fritid. Det blev totalt två timmars turistande i Key West innan vi körde iväg hemåt igen och beundrade den fina utsikten genom Florida Keys.
Efter den här bilresan har barnen undrat många gånger och de förstår inte ännu i denna dag varför vi körde i nästan fyra timmar bara för att äta en paj. Jag tror att de förstår det sen när de blir äldre..
Tillbakaresan var jobbig. När vi bara hade 22 miles (ca 35 km) kvar till vårt hus så hamnade vi i en ordentlig trafikstockning. Den värsta fredagsrusningen som jag varit med om. Fyra filer åt samma håll var stockade och vi körde med 30 km/h i timmen de sista 22 miles. Det var den fredagen i juni!
Och så hade vi bara en dag kvar i Miami! Och hör och häpna! Den här morgonen då jag vaknade hade jag sovit som en stock hela natten och inte vaknat en enda gång, som jag gjort de alla andra nätterna. Och nu skulle vi hem. Jag hade lust att gråta. Nu då jag äntligen anpassat mig till den nya dygnsrytmen så skulle jag tillbaka till Finland. Just så, bara att packa ihop och städa. Men först frukost och simning en allra sista gång vid Hollywood beach. När vi checkat ut från huset for vi iväg till Walmart för att köpa lite presenter, godis och annat åt folket där hemma. Vi gick en god stund omkring i varuhuset och mellan någon hylla råkade jag hitta en massa Amerika-krimskrams; servetter,ballonger, engångstallrikar, tatueringar med mera eftersom den fjärde juli var på kommade. Där och då kom jag på att vi kan fira den fjärde juli med kalas åt bade Martta, som vi inte hunnit fira i mars, och Mariela som fyller nu i september. Så jag köpte olika Amerika-krimskrams att ta med hem till kalaset. Vi besökte ännu det stora shoppingcentret Sawgrass Mill med den andra familjen innan avfärden till flygfältet i Fort Lauderdale. En sista Key Lime Pie köpte vi på färden från en fabriksbutik som just hade stängt dörren och lagt bort kassan. De som arbetade där stod ännu utanför och talade när vi kom på gården och de undrade vad vi var ute efter. Vi svarade att vi skulle vilja köpa en paj innan vi åker hem till Finland. Såklart går det att fixa sa en av de som jobbade där och hämtade en paj från frysen, men han ville ha kontantbetalning. Vi hade inte många dollars kvar, så vi bjöd ut våra euron. Han tog gladeligen emot alla dollars och euron och vi fick vår paj. Pajen delade vi med min systers familj vid flygfältet och åt upp den innan vi steg på flyget hem.
Den långa flygresan hem började lördagkväll kl 18 amerikansk tid och vi var framme i Smedsby natten till måndag kl 00.00. Resan tog totalt 23 timmar och vi hade då 9000 km bakom oss. Vilken fin resa det sist och slutligen blev! Vilken upplevelse för oss alla och många fina minnen. Nu drömmer den här familjen om Kalifornien... för USA är mäktig, stor, enorm och häftig, något annat än Finland.
Warm Autumn greetings from
Anette, Daniel, Mariela, Martta and Frans
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar