New York City, United States of America

Det här är blogginlägget som har snurrat länge och väl i mitt huvud. Och på något sätt är det bara så svårt att skriva. Allt känns så mäktigt. Men jag ska försöka börja, för jag vill ju så gärna ha ett minne från våra resor. Ett minne att gå tillbaka till, att läsa, att se på bilder och att minnas vad vi fick vara med om. För ni vet, man glömmer ju så fort. Sen så kanske någon också är nyfiken. Nyfiken på vad vi gjort i New York, nyfiken på New York. So, let´s do this!

Augusti kom! Äntligen! Och som vi väntat. Drömt. Tittat på bilder. Planerat. Och drömt ännu mera. Så äntligen var det dags att börja packa. Och när allt var packat och klart skulle vi ju lämna bort barnen också. För första gången skulle vi vara borta från barnen i fem dagar och fem nätter på raken. Kändes som en lång tid, men vi visste att de skulle ha det bra, först tillsammans med mommo och moffa och sen med fammo och faffa.
 

Så det vara bara att ta sikte på Kokkola-Karleby och köra dit! Flyget skulle gå från Helsingfors den följande förmiddagen så vi sov alla över hos mina föräldrar i Kokkola och tog tåget från Kokkola tidigt på morgonen till Helsingfors-Vanda flygfält.

Det skulle bli en lång resa. Som tur tänkte vi inte så mycket på det, utan vi tog det med ro och bara njöt. Njöt för att vi fick fara på två, bara ta hand om oss själva, se på film, läsa tidningar och sova en blund utan att någon hela tiden hade ärende eller något behov, som det ofta blir då barnen hänger med.

Då man flyger västerut åker man ju bakåt i tiden. Och det känns roligt på något sätt då man riktigt börjar tänka! Så då vi anlände till Newark flygfält var klockan bara 14.50 i USA och redan 21.50 i Finland. Vi var genomtrötta efter en lång resa, men ändå hade vi en hel eftermiddag och kväll kvar! Hur roligt som helst, bara man skulle ha varit lite piggare i knoppen...

Nå, efter den otroligt långa och noggranna passkontrollen var det äntligen dags att få röra på sig igen. Vi tog tåget från flygfältet mot Manhattan och sen ännu Subway till sist för att komma så nära vårt hotell som möjligt. Och den känslan som jag upplevde då vi trappade upp från Subwayn och stod med fötterna på Manhattan, tittade runt och UPP, efter 17,5 timmar på färden, måste bara upplevas, går inte att beskrivas. WOW alltså! 

Vi skulle bo på Moderne hotell, som finns i Theatre district på Manhattan, nära till alla möjliga sevärdheter. Moderne hotell är ett litet, lågt hotell med åtta våningar och centralt beläget i betongdjungeln, kan man väl säga. Vi hade valt ett hotell med luftkonditionering på rummet och det visade sig vara det allra mest nödvändiga för att få vila ut sig ordentligt på nätterna. 

Temperaturen rörde sig kring +35 varje dag och jag gissar att nätterna var just under +30. Det var så hett och fuktigt så svetten slog fram fast man bara satt. Luften var tryckande och fastän det åskade varje dag och ibland regnade det också varmt regn så svalkade det inte luften så som det gör i Finland, utan luften fortsatte bara att vara het, tryckande och fuktig. Märkligt!

Så när vi var incheckade och hade lämnat väskorna på rummet var det dags att ta sig ut på byn. Ut på Broadway och ner till Time Square. Och där var det folk, minsann! Vi var hungriga och trötta och gick i snigelfart framåt bland tusenmiljoner människor. Sorlet, ljudet, människorna, skyskraporna, svarta bilar, gula taxibilar, bussar, butikerna och skärmar som blinkade i alla regnbågens färger var något att förundras över den här första kvällen på Manhattan i New York. 

Vi sökte en stund efter något att äta och hittade Dallas BBQ, där vi åt vår första måltid. Och dessa två matportioner var så stora så ingendera av oss orkade äta upp allt. Jag åt en god hamburgarmåltid och Daniel åt ribs Texas style. 

När magarna var mätta gick vi tillbaka till Time Square och satte oss ner en stund och bara tittade och förundrades av allt som fanns runtomkring oss. Stort och mäktigt, var det som jag hört om USA och ja, det stämmer exakt. Stort, högt, mäktigt, häftigt och wow kom att bli mina mest använda ord under resan!

Första dagen hade äntligen kommit till sin ända och vi fick söka oss genomtrötta och proppmätta till hotellrummet för att sova. Klockan var kring 21.30 och jag konstaterade då vi gick "hem" att i den här staden sover ingen. Staden fortsatte med sitt liv, precis som mitt på ljusa dagen, men vi var nog tvungna att knäppa av en stund.

... to be continued ...